Imorse slog det mig, för ungefär sjuttiotredje gången; jag har för tusan sökt till polishögskolan. Dessutom slog det mig att jag har kommit ganska långt i testerna. Längre än jag trodde. Hoppet var inte alls mycket till hjälp när jag satt i bilen på väg till Härnösand för att genomföra svenskaprovet, det första av fyra stora prov.

Men när jag klarade det, blev inslängd på intervju, genomled intervjun med förvånande bra reslutat i slutänden, gjorde fystestet och i sin tur klarade det också....Ja då är det annat liv i skällan. (Heter det så?)

Nu tänker jag på det varje dag. Är inne på intranätet på polisen.se varje dag och bemöts av samma sak varje dag: "Inga nya meddelanden". Och nu är det så att jag vet att jag får besked någon gång unden vecka 33. Det är långt dit om man räknar efter. Det är 27 nu. 28, 29, 30, 31, 32..och 33. Det är fem veckor däremellan. Man hinner göra en hel del på fem veckor. Kommer inte på några konkreta exempel just nu, men det hinns med en massa saker.

Imorse tänkte jag: "Shit shit shit shit! Vad har jag sökt till? Ska jag bli polis? Jag som är rädd för både grannbarnen, vapen och blod...är det ett passande yrke för mig då? Jodå, om jag tänker efter så är min skrajsenhet nog något jag har dragit över mig själv. Ett skydd. Så att man får kramas med någon som säger: "Såja såja, barnen är inte särskilt farliga". Så jag kommer förhoppningsvis kunna vara den där polisen man kan kramas med och som får trösta med ett: "Såja såja".

Hur som helst. Jag önskar för hela mitt LIV att jag kommer in. Det är ju polis jag vill bli. Och jag tänker bli det, oavsett vid vilket söktillfälle jag kommer in. Men det underlättar ju om jag kommer in på första försöket. Bah, jag ska försöka att inte tänka på det nu över helgen åtminstone. Nej, för i helgen ska jag och Thomas tillbringa hela vår vakna tid i den nya lägenheten för att tapetsera och renovera.

Klart slut, varulvstjut.